Fjällräv (Alopex lagopus) i världen
Fjällräven är ett litet (3-5 kg) hunddjur som lever på den arktiska tundran. Dess geografiska
utbredning sträcker sig runt hela norra hemisfären och den globala populationsstorleken
uppnår hundratusentals individer, vilket gör den till en vanligt förekommande art i större delen
av detta område. I Fennoskandien och på vissa öar i Beringssund är fjällräven emellertid
klassificerad som akut hotad, vilket är den högsta graden av hotkategori.
Beroende på vilken typ av miljö de är anpassade till kan fjällräven delas in i två ”ekotyper”,
”lämmelrävar” och ”kusträvar”. Lämmelrävar finns i Fennoskandien, Nordamerika, Kanada och
nordvästra Grönland, medan kusträvar lever på Island, Svalbard och Grönland. Kusträvar äter
marina resurser såsom sjöfåglar, sälkadaver och fisk. De flesta fjällrävar är dock lämmelrävar,
vilket innebär att de framförallt konsumerar fjällämmel (Lemmus lemmus) och andra
smågnagare, men också en del ripa, tättingar och kadaver. Lämmelrävar har förmåga att
vandra mycket långa sträckor (>1000 km) över polarisarna medan kusträvar är mer stationära.
För att lyckas reproducera sig är lämmelrävarna starkt beroende av tillgången på smågnagare,
speciellt fjällämmel. Tillgången på lämmel varierar oftast cykliskt och karaktäriseras av toppar
med mycket lämmel ungefär var fjärde år, vilket följs av låg lämmeldensitet året därpå. Detta
mönster återspeglas i fjällrävens reproduktiva framgång då en hona kan föda upp till 20 valpar
under ett toppår, medan mycket få eller inga valpar alls föds under år med dålig tillgång på
lämmel. Dessutom påverkas valparnas överlevnad av lämmeltillgången. Under ett år med låg
lämmeltillgång kan upp till 90 % av alla valpar dö, medan betydligt färre dör när det är god
tillgång på lämmel. Kusträvar däremot föder årligen kullar med 6-8 valpar med betydligt högre
överlevnad, vilket är en anpassning till den stabila födotillgången i kustområden.

Fjällräven förekommer i en vit och en blå färgmorf. Den vita morfen är helt vit vintertid
och sommartid är den chokladbrun på huvud, rygg och lår med gulvita partier på buk, bröst
och svansens undersida. Den blå morfen är enfärgat chokladbrun under sommaren och mörkt
blåsvart under vintern. Globalt sett är 95 % av fjällrävarna vita och blåräven är vanligare i
kustområden, förmodligen beroende på olika kamouflerande förmåga i olika typer av områden.
Blåräven och viträven parar sig fritt med varandra och det kan finnas både vita och blå valpar i
samma kull.

Fjällräven lever i lyor belägna i sandåsar eller i hålor bland stenar. En lya kan användas i flera
hundra år och sandlyorna kan ha över 100 ingångar. Fjällräven använder i regel bara en lya åt
gången och när den föder upp sina valpar (maj-augusti) är den särskilt beroende av sin lya.
Både tiken och hannen deltar i att uppfostra valparna och spenderar mycket tid på eller
omkring lyan. Vintertid är fjällräven mer kringströvande.

Fjällräv i Fennoskandien
Fjällräven var tillsammans med fjällämmel och vildren en av de första arterna som
återkoloniserade Fennoskandien (Sverige, Finland, Norge och Kola) efter den senaste istiden.
Den fennoskandiska fjällräven är en utpräglad lämmelräv och historiskt sett var den vanligt
förekommande och kunde vid lämmeltoppar uppnå omkring 15 000 individer. I slutet av 1800-
talet expanderade pälsindustrin och efterfrågan på fjällrävspäls ökade starkt. Handel med
skinn växte sig runt sekelskiftet mycket lönsam och 1925 betalades det upp till 1000 kronor för
vackra exemplar av fjällrävsskinn. Detta resulterade i ett hårt jakttryck och populationen
minskade drastiskt. På 1920-talet fanns endast ett fåtal fjällrävar kvar och fjällräven fridlystes i
Sverige (1928), Norge (1930) och Finland (1940), men trots fridlysningen har populationen ännu
inte återhämtat sig.1998 fanns ett 40-tal vuxna fjällrävar i Sverige och endast fem fjällrävskullar dokumenterades i Sverige och Finland. Samma år startade det EU-Life finansierade projektet SEFALO (1998-2002) där Sverige och Finland samarbetade för fjällrävens bevarande. 2003 startade
fortsättningsfasen av Life-projektet SEFALO+ (2003-2008) där även Norge deltog.

Idag lever 215 fjällrävar i fyra geografiskt separerade områden (Figur 4); Helagsfjällen/Dovre
(C), Borgafjäll/ Børgefjell (B) och Norra Fennoskandien (A) som består av samtliga fjällområden
från Vindelfjällen till Finnmark. Dessa områden kan betraktas som så gott som isolerade från
varandra då vandringar mellan är mycket sällsynta, trots fjällrävens högra kapacitet för
långvandringar. I sydvästra Norge, Finse (D) finns också en fjällrävspopulation, men samtliga
individer i detta område är antingen rena farmrävar eller korsningar mellan farmräv och vild
fjällräv.

Figur 4. De blå områdena visar fjällområden med fjällräv. A. Norra Fennskandien, inkluderar
Kola halvön. B. Borgafjäll/Børgefjell C. Helagsfjällen D. Finse

Hot, åtgärder och resultat
SEFALO+ målsättning har varit att stoppa populationens minskning och öka chanserna för
överlevnad i ett längre tidsperspektiv. Ett flertal faktorer har bidragit till att
fjällrävspopulationen trots lagligt skydd inte återhämtat sig.

Födobrist och rödräv
En av de huvudsakliga faktorerna är födobrist orsakade av uteblivna lämmeltoppar. Under
1930-1950 uteblev lämmeltopparna helt, vilket resulterade i en ytterligare minskning av
populationen. Därefter återkom de regelbundna lämmelcyklerna och populationen började öka
i storlek, men 1980-2000 uteblev lämmeltopparna återigen och populationen minskade på nytt.
För att minska effekten av födobrist har SEFALO+ sommartid försett fjällrävsvalpar med extra
mat i form av torrfoder för hundar, Dogman Dinner i specialkonstruerade foderautomater (Figur
6). Vintertid har slaktavfall eller trafikdödat vilt grävts ner under snön. Stödutfodring sommartid
har lett till högre valpöverlevnad, medan stödutfodring under vintern gett fler parningar, större
kullar och högre valpöverlevnad.

Dessutom har rödräven utökat sitt utbredningsområde i fjällen. Rödräven är dubbelt så stor
som fjällräven (Figur 5) och konkurrerar med fjällräven om föda och revir. Rödräven kan
dessutom döda både valpar och vuxna fjällrävar. För att reducera interaktioner med rödräv har
SEFALO+ bedrivit skyddsjakt på rödräv. Denna jakt har bedrivits vintertid från snöskoter av
Länsstyrelsernas naturbevakare eller lokala jägare med speciella licenser. Jakten har bedrivits
på etiskt försvarbart sätt för att minimera lidande och störningar. I genomsnitt per år har 100
rödrävar skjutits i Sverige och 180 i Finland under projektperioden. Eftersom stödutfodring
medför en risk att attrahera rödräv måste stödutfodring alltid kombineras med rödrävsjakt.

Figur 5. Rödräv, vikt 5-11Kg (fjällräv 3-5kg) kan jaga iväg vuxna fjällrävar och bita ihjäl
valparna.

Låg populationsstorlek
Ett ytterligare hot mot populationens fortlevnad är den lilla och fragmenterade populationen i
sig. I en liten population är det svårare att hitta en icke-besläktad partner, vilket medför att färre
individer parar sig och populationen tillväxer därmed långsammare.
Dessutom kan genetiska faktorer ha stor inverkan i små populationer. Enligt genetiska
analyser orsakade populationsnedgången i början av 1900-talet påtaglig förlust av genetisk
variation. Dessutom är populationen fragmenterad och den genetiska variationen betydligt
lägre i de södra områdena än i norr. Förlust av genetisk variation kan medföra att fjällräven i
framtiden har svårare att anpassa sig till förändrade miljöförhållanden, t ex klimatförändringar.
I de små och fragmenterade populationerna finns även risken för parning mellan nära
släktingar (inavel) och sänkt livskraftighet till följd av inaveln (inavelsdepression). I varje
område finns många nära släktingar, vilket innebär att risken för inavelsdepression är stor. För
att öka livskraftigheten i populationen och minska andelen inavelsparningar är vandringar
mellan områdena eller att aktivt förflytta (translokera) individer mellan områdena nödvändigt.
Risken för att rena slumphändelser får en stor inverkan i en liten population och ökar risken för
utdöende. I en liten population finns också risk att sjukdomar påverkar starkt. SEFALO+ har
identifierat ett dödligt herpesvirus bland fjällrävar i fångenskap. Bland vilda fjällrävar har detta
virus inte kunnat identifieras och anses alltså inte som något påtagligt hot mot populationens
fortlevnad. Det är emellertid viktigt att i framtiden undvika kontakt mellan fjällrävar i vilt och i
fångenskap för att förhindra att viruset sprids.

Figur 6. Foderstation designad för Dogman Dinner hundmat. Foto: Tomas Meijer
Hybridisering med förrymda farmrävar

En ytterligare faktor som kan inverka negativt på populationens livskraftighet är förekomst av
förrymda farmrävar i naturen. Farmrävar är huvudsakligen importerade från kustområden i
Svalbard och Grönland och har därefter avlats många generationer i fångenskap. Det
geografiska ursprunget och aveln i fångenskap har resulterat i beteendemässiga, genetiska
och morfologiska avvikelser från de vilda, fennoskandiska fjällrävarna. Genetiska studier har
identifierat ett flertal förrymda farmrävar samt några korsningar mellan vilda och farmade
fjällrävar, framförallt i Finse i sydvästra Norge (D; Figur 4). Sådan hybridisering kan på sikt leda
till att anpassningar till den fennoskandiska fjällkedjan går förlorade och att populationens
livskraftighet sänks ytterligare. SEFALO+ rekommenderar att individer med farmursprung skall
tas bort för att förhindra ytterligare spridning av farmgener i de naturliga populationerna.

Störningar
Störningar från turister och lösspringande hundar kan störa fjällrävens beteende, speciellt
under vår och sommar då fjällräven är starkt beroende av sina lyor för att reproducera sig
framgångsrikt. Ripjakt med lösspringande hundar är vanligt förekommande i fjällrävsområden
och för att minimera störningar relaterade till detta har ett område kring lyor med valpkullar
avlysts. Eftersom lösspringande hundar utgör en påtaglig störning sommartid har denna
åtgärd haft hög prioritet.
För att minimera störningar från människan har information kring fjällräven och dess situation
varit en viktig komponent i projektet. SEFALO+ har spridit information genom ett flertal
kanaler. Under projektperioden har 43 föredrag för allmänheten hållits, 22
populärvetenskapliga artiklar och 26 vetenskapliga publikationer. Information har även spridits
genom tv, radio och och andra arrangemang.

Figur 7. Fjällrävsvalp som väger ca 1300g. I vänster öra kan man se ett rött öronmärke. Foto: Helena Forslund.

Slutsatser
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att fjällrävsstammen minskade från 1983 till ca 2000,
men att den därefter har tillväxt igen (Figur 3). Analyser har visat att populationstillväxten tillika
delar beror på tillgång på lämmel samt våra åtgärder i form av vinterutfodring och
rödrävsdecimering.
Helags och Borgafjäll har åtgärder utförts med hög intensitet, vilket har medfört en fördubbling
av antalet kullar under projektperioden (Figur 8). I Vindelfjällen och Norrbotten har åtgärderna
däremot utförts med lägre intensitet, vilket återspeglas i antalet kullar som är detsamma eller
lägre än vid projektets start 2003 (Figur 8). Trots att åtgärderna har gett goda resultat i både
Helags och Borgafjäll så är antalet fjällrävar för få för att överleva i ett längre tidsperspektiv.
Det huvudsakliga problemet är att spridning mellan områdena (Figur 4) är mycket sällsynt,
vilket leder till genetisk isolering och många nära besläktade individer inom ett område, vilket
ökar risken för inavel. Därför rekommenderar vi att åtgärderna skall fortsätta med samma
intensitet i det svenska utbredningsområdet och att fjällrävar translokeras mellan områdena för
att öka den genetiska variationen.

I Finland har inga fjällrävskullar dokumenterats under projektperioden, trots intensiv
rödrävsjakt, vilket troligtvis beror detta på att fjällrävarna redan var utdöda i Finland när
åtgärderna startade. Vi har dock dokumenterat sporadisk förekomst av fjällräv i Finland vid ett
flertal tillfällen och eftersom det idag finns fjällräv i Nordnorge (Finnmark) är spridning till
Finland möjligt.

Figure 8. Antal fjällrävskullar under år med ökande smågnagar stammar. A. Børgefjell***
B. Norbotten** C. Vindelfjällen**. D. Helagsfjällen* D. Borgafjäll*. Område med intensiva
åtgärder*, område utan åtgärder ***, område med låg intensitet av åtgärder **.

Sommaren 2007 föddes 39 fjällrävskullar i Sverige och Norge, vilket är en toppnotering och
inför sommaren 2008 förutspås en ytterligare ökning. Resultaten från SEFALO+ visar att en
kombination av dessa åtgärder kan stoppa den fennoskandiska fjällrävspopulationens
minskning. För att uppnå en ytterligare ökning av populationen krävs dock fortsatta åtgärder
med samma intensitet som under SEFALO+. Med fortsatt effektiv förvaltning av den
fennoskandiska populationen är det återigen möjligt för framtida fjällvandrare att njuta av
synen av vilda fjällrävar.