Bodil Elmhagen

Hem

Publikationer: Sammandrag

Resultat i korthet

Studieområde
- Om Fennoskandien

Vetenskaplig bakgrund

In English

     
 

Gör ett varmare klimat att nordliga ekosystem invaderas av sydliga arter? Förändringar i olika arters utbredning och ekologi i Sveriges boreala skog och kalfjäll sedan 1800-talet

Sammanfattning av artikeln: Elmhagen B, Kindberg J, Hellström P, Angerbjörn A (2015) A boreal invasion in response to climate change? Range shifts and community effects in the borderland between forest and tundra. AMBIO 44(Suppl. 1):39–50. Läs hela artikeln

Årsmedeltemperaturen i Sverige har ökat med 0.75-1.5°C sedan 1900-talets början. Man skulle därför kunna förvänta sig att sydliga arter – som har relativt svårt att klara sig i ett kallt klimat – skulle ha ökat och spritt sig norrut sedan 1800-talet, medan nordliga arter istället skull ha missgynnats och minskat. Klimatet är emellertid bara en av många saker som förändrats. Jämför man Sverige idag med Sverige kring mitten av 1800-talet så har det skett stora förändringar inom jordbruket, skogsbruket och viltförvaltningen samtidigt som infrastruktur i form av bebyggelse och vägnät har ökat kraftigt. Kanske skulle dessa förändringar kunna överskugga eventuella effekter av ett varmare klimat?

I den här artikeln sammanställer vi uppgifter om hur däggdjurs- och fågelfaunan förändrats i Sveriges boreala skogar och på kalfjället sedan 1800-talet, samt vilka orsaker som föreslagits ligga bakom de observerade förändringarna. I första hand sökte vi uppgifter om förändringar hos "nordliga" och "sydliga" arter, som vi definierar som arter som har en sydlig respektive nordlig utbredningsgräns i Sveriges boreala skog eller kalfjäll. Vi fann att det ofta tycks ha gått bättre för sydliga arter, men att detta kopplats samman med en rad faktorer utöver det varmare klimatet.

Bland däggdjuren är det flera sydliga arter som har spridit sig längre norrut och/eller upp på kalfjället sedan 1800-talet. Hit hör lodjur, rödräv, grävling och rådjur. Bland de nordliga arterna har fjällräven istället minskat kraftigt samtidigt som den begränsats till de högst liggande delarna av sitt forna utbredningsområde på kalfjället. Den nordliga järven blev under 1900-talet nästan helt begränsad till kalfjället istället för att som tidigare ha funnits i hela det boreala skogsområdet, och i skogen har den nordliga sorkarten gråsiding minskat.

Vad gäller svenska fåglar så sammanställde Svensson m.fl. (1999) det som var känt om trender sedan 1800-talet. Utifrån deras uppgifter analyserade vi hur det gått för nordliga och sydliga fågelarter. Vi fann att 48% av de nordliga arterna anses ha minskat i utbredning och/eller abundans sedan 1800-talet, medan bara 3% ökat. För sydliga arter var mönstret det omvända. Även om 20% minskat, så hade 40% ökat i utbredning och/eller abundans. Skillnaderna var statistiskt säkerställda, vilket innebär att nordliga arter minskat oftare än sydliga, medan sydliga arter ökat oftare än nordliga.

En förändring som påverkat många arter är att de cykliska beståndssvängningarna hos smågnagare (sork och lämmel) periodvis uteblivit. En normal gnagarcykel innebär att vart 3-5:e år är ett "gnagarår" med stora mängder smågnagare i nordliga skogar och på kalfjället. På 1900-talet uteblev gnagaråren under långa perioder (1941-1960 och 1982-2001). Mängden smågnagarna varierade fortfarande, men mer oregelbundet och under de bra åren var det inte alls lika mycket gnagare som under typiska gnagarår. Störningarna i gnagarcykeln har missgynnat flera rovdjursarter som är beroende av gnagaråren för att framgångsrikt föda upp sina ungar. Till dessa hör nordliga fjällarter som fjällräv och fjälluggla som minskat sedan 1800-talet, samt fjällvråk som minskade under perioderna då gnagaråren uteblev. En förändring som delvis kan vara kopplad till störningarna i gnagarcykeln är att det verkar ha skett en långsiktig nedgång i bestånden av småvilt som hönsfågel (t ex orre, tjäder och ripa) samt skogshare. Det finns till exempel uppgifter om att orre, tjäder och skogshare minskade särskilt efter 1930, för att eventuellt återhämta sig något på 1960-talet.

Vad innebär resultaten?

Vi sammanställde uppgifter från en rad olika källor; vetenskapliga artiklar och förvaltningsrapporter samt anekdotisk information. För en del enskilda arter kan framtida forskning därför komma att dra andra slutsatser än dem vi presenterar i artikeln. Det sammantagna mönstret var emellertid att det gått bättre för sydliga arter än för nordliga arter. Ganska många förändringar rapporterades också från perioden 1930-1960 som tillsammans med perioden efter 1980 hade ett varmare klimat än 1900-talet i allmänhet. Det talar för att klimatförändring påverkat hur däggdjurs- och fågelfaunan förändrats sedan 1800-talet. Det finns också forskning som ger stöd åt att en del förändringar beror på det varmare klimatet. Det gäller till exempel störningar i gnagarcykeln som observerats på många håll i Europa sedan 1970-talet. Annan forskning visar att arter som rödräv och rådjur gynnas av ett varmare klimat, och att fjällrävens minskning beror på att den inte klarar konkurrensen från den större rödräven när den sprider sig upp på kalfjället. Men många av de observerade förändringarna har kopplats till andra saker än klimatförändring. Människans markanvändning inom jord- och skogsbruket och den ökade infrastrukturen har ändrat förutsättningarna för många arter. De har gynnat arter som rödräv, rådjur och grävling och förmodligen flera av de sydliga fåglar som ökat och/eller spritt sig norrut. Ett annat exempel är järven utdöd i skogslandet som orsakades av en utrotningskampanj mot rovdjur (och på senare år har järven återigen börjat sprida sig söderut). Fjällrävens initiala nedgång drevs också på av höga pälspriser kring förra sekelskiftet.

Vi drar slutsatsen att även om flera faktorer påverkat faunautvecklingen sedan 1900-talet, så har både klimatet och människans nyttjande av ekosystemet framför allt gynnat sydliga arter. Det innebär att framtida forskning bör undersöka de sammantagna effekterna av dessa förändringar för att förstå hur nordliga skogs- fjäll- och tundraekosystem förändras.

Den här artikeln ingår i ett specialnummer av AMBIO som presenterar forskning inom det tvärvetenskapliga forskningsprogrammet Ekoklim på Stockholms universitet.
Klicka här om du vill se de andra artiklarna i Ekoklims specialnummer i AMBIO.

 
 

Under 1900-talet har trädgränsen höjts på flera håll i fjällvärlden, delvis på grund av ett varmare klimat, men vad har hänt med faunan?
 

Flera "sydliga" arter har ökat och spritt sig norrut och/eller upp på kalfjället sedan 1800-talet. Dit hör rådjur, kaja och rödräv. Det beror inte bara på det allt varmare klimatet utan också på att de gynnats av människan på andra sätt, t ex av tillgång till hyggen med ung skog, åkermark, bebyggelse och utfodring. Vad gäller lodjuret, vars nordgräns har förskjutits norrut, har det föreslagits att den gynnats av en ökad tillgång på tamren och får (det senare i Norge).
 

Flera "nordliga" arter har minskat sedan 1800-talet. Dit hör fjällripa, fjällräv, fjälluggla och fjällgås. De tre senare har minskat till så låga nivåer att de klassats som akut utrotningshotade.
 

De cykliska beståndstopparna hos smågnagare som gråsiding och fjällämmel har uteblivit långa perioder, första gången 1941-1960. Det kan indirekt ha påverkat dynamiken hos skogshare och skogshöns som tjäder, eftersom de rovdjur som normalt lever av smågnagare i högre grad behövt jaga andra bytesdjur.