Bodil Elmhagen

Hem

Publikationer: Sammandrag

Resultat i korthet

Studieområde
- Om Fennoskandien

Vetenskaplig bakgrund

In English

     
 

Kan fjällräven få valpar utan smågnagare?

Sammanfattning av artikeln: Meijer T, Elmhagen B, Eide NE, Angerbjörn A (2013) Life history traits in a cyclic ecosystem – a field experiment of the arctic fox. Oecologia 173: 439-447.

På fjället varierar mängden smågnagare, lämmel och sork, kraftigt mellan år. Typiskt är variationen cyklisk. Det innebär att olika faser upprepas ganska regelbundet under 3-5 års tid. Under lågfasen är det ont om smågnagare, under uppgångsfasen ökar mängden snabbt, under toppfasen finns extremt mycket smågnagare, medan sedan minskar smågnagarna snabbt under nedgångsfasen.

Flera av fjällets rovdjur är beroende av en god tillgång på smågnagare för att kunna föda upp ungar.
Smågnagarcykeln innebär därför att förutsättningarna för rovdjuren varierar mellan år. Under lågfasen kan kanske ett vuxet djur hanka sig fram, men inte mer. Under uppgångsfasen kan det fortfarande vara ganska ont om mat på våren och försommaren, då ungarna föds, men det är gott om mat senare på sommaren och hösten. Under toppåret är det gott om mat hela tiden. Under nedgångsåret är det gott om mat när ungarna föds, men senare på sommaren minskar födotillgången snabbt och det är en stor risk att ungarna svälter ihjäl.

I den här studien undersökte vi om fjällrävens reproduktion är specifikt anpassad till variationen i smågnagartillgång. Vi testade om reproduktionen styrs enbart av hur mycket mat det finns (oavsett födoslag) eller av tillgången på just smågnagare. Fjällrävar parar sig i mars-april efter att en hane och en hona etablerat revir kring en lya. Under året 2001-2011 följde vi 422 fjällrävspar från tiden för etablering till sommaren. I juli, när valparna är ca 4 veckor gamla och börjar visa sig utanför lyan, kunde vi se dels om paret lyckats föda fram valpar till den åldern, dels hur många valpar de hade. Under studieperioden räknades antalet valpar i totalt 203 kullar.

Andelen etablerade par som lyckades få en kull att överleva till sommaren varierade kraftigt med smågnagarcykeln. Under lågfasen hade bara 0-12% av paren en kull i juli, att jämföra med 55-95% under toppfasen. Utfodringen hade nästan ingen effekt.

Kullstorleken varierade också med smågnagarcykeln, och här hade dessutom utfodringen en effekt. I lågfasen föddes knappt några kullar, oavsett utfodring. Honor som inte utfodrades fick i genomsnitt 6.38 valpar i uppgångsfasen, 7.11 valpar i toppfasen, och 3.84 valpar i nedgångsfasen. Motsvarande siffror för utfodrade honor var 7.95 i uppgångsfas, 10.61 i toppfas, och 7.86 i nedgångsfas.

Sammanfattningsvis så ökade fjällrävens kullstorlek då de hade tillgång till hundmat, men utfodringen upphävde inte den cykliska variationen i reproduktionsframgång. Om enbart födotillgång styrde fjällrävens kullstorlek, borde dessutom fjällräven föda mindre kullar i uppgångsfasen än i nedgångsfasen, eftersom det finns mindre mat när valparna föds på våren i uppgångsfasen än i nedgångsfasen. Fjällrävar som inte utfodrades gjorde istället tvärtom. Honrona födde nästan dubbelt så många valpar i uppgångsfasen (6.38 valpar/kull) än i nedgångsfasen (3.84 valpar/kull). Vi tolkar detta som att fjällrävarna "överproducerar" valpar i uppgångsfasen, i förhållande till den naturliga födotillgången. Det tyder på att fjällräven är specifikt anpassad att svara på ökad smågnagartillgång genom att öka sin reproduktion, även om vi idag inte känner till den fysiologiska mekanism som skulle kunna ligga bakom detta. Evolutionärt sett skulle individer som satsat på att föda valpar i uppgångsfasen ha haft en fördel om det inneburit att deras valpar sedan har en större chans att klara sig genom livet.

 
     
 
Flera av fjällets rovdjur är beroende av smågnagare för att föda upp sina ungar. Här en fjällvråk (Buteo lagopus, vänster), fjällabb (Stercorarius longicaudus, mitten) och fjällräv (Vulpes lagopus, höger).

 

 
 

Fjällrävsvalp
 

Fjällämmel
 

Bebodda fjällrävslyor utfodrades kontinuerligt med hundfoder.
 

Vintertid kompletterades hundfodret ibland med kött. Här delas ett renkadaver upp i mindre bitar. Bitarna grävs sedan ner i snön nära lyan, där fjällrävarna lätt hittar dem. Vi gräver ner köttet en bit för att minska svinn till andra djur, till exempel korp.